Svart
      Förlorad


1. 	Förlorad I

Likt en blind man, utan blindkäpp
Vandrar jag genom denna kalla labyrint
Ensam, bortkommen, förlorad
Jag hittar inte vägen ut ur mörkret
Varje andetag river upp gamla sår i min själ
Frustration, ångest, panik


2. 	Förlorad II

Sinnet ligger på randen av galenskap
En våg utav vansinne kväver sakta elden
Minnet av klarheten flammar bort
Ett mörker av hopplöshet trär in
Nu och för evigt är jag en förlorad själ
Ända från början är jag den krönte
Slagen i bitar likt en spegel som kastas i marken
Dömd att aldrig någonsin bli hel igen
Sinnet ligger på randen av galenskap
Steg för steg rör jag mig närmare dess stup
Medveten om möjligheterna reser jag vidare
Trots hoppets upplösning fortskrider jag
Hädelser mot mitt skals riktlinjer begår jag
Oavsett mitt ingripande kommer det hända
En fors av kyla sveper hopplöshetens slätt
Ett evigt kretslopp av detta erfarar jag
Utan ändring står jag utan val trots allt
Jag dukar under utan strid inför mörkret
En gnista går om intet utan förhoppning


3. 	Förlorad III

Kylan kravlar sig igenom min hud
Och tar sig långsamt in till mitt
Sedan länge förstenade hjärta
Och förgör det, pulveriserar det
Klädd endast i förakt och självhat
Faller jag ner på knä
Skinnet på mina bara knän rivs upp
Av den kalla grusiga marken
Jag för mina stelfrusna händer
Upp emot mitt urvattnade ansikte
Svag, frusen, uppgiven
Oförmögen att röra mig faller jag ihop
I fosterställning ligger jag där
Under denna kalla svarta natthimmel
Ensam, bortkommen, förlorad

Med händerna för ansiktet
Tänker jag för mig själv;
"Vilken vacker kväll..."