Nasheim
			Jord Och Aska

1. Att sväva över vidderna

Låt mig sväva över vidderna i nattsolens glans,
låt mig bli till en dimma, följa irrblossens dans

Låt mig uppgå i etern, låt mig slutas omkring
stjärnorna, skogen, bliva alls ingenting

Låt mig gälda med livet för denna min dröm,
låt mig giva mitt ändliga för evighetens sömn

Låt mig lyssna till den alltets sång som kanske sjungs ännu
men som dold bakom världens larm väntar

Väntar

Men jag är sten, jag är berg, jag är ålderstyngd och grå
och jag vandrar ingenstädes men vacklar ändå

Och jag är mull, jag är jord, jag är skapt av sur ved
som i markerna murknat, de som fordom jag red

Och jag är aska, utbrunnen, jag är svartnad och skör
och blåser med vinden dit lidelsen dör

Men jag vill sväva över vidderna i stjärnhimlens glans
och dö som en dimma, och begravas ingenstans.


2. Grå de bittert sådda skogar

Grå de bittert sådda skogar jag vandrat,
och döda

Askbeströdd jord, och i den:
glöden
helt liten

Jag sprider den varsamt för vinden
och hoppas på brand

En sekund av ljus
och en hetta att dö i
för den som förstår
men som gråta kan ej

Mitt sista av vilja blir vind och jag blundar –


3. Sänk mig i tystnad

Sänk mig i tystnad,
mitt blod är tungt
det längtar till sitt dunkla ursprung – jord.

Låt allt bli tystnad,
låt döden komma
allt kött, all rost och aska vid hennes bord.

Jag hör hennes vingar dåna.

Svep mig i gravdräkt,
fäst mig i jord.
Jag strävar mot mitt slutgiltiga – död.

När jorden skymnar
blir blott hon kvar.
All ångest, sorg och längtan hennes bröd.

Jag förnimmer hennes värme.

Ty döden är vår mor.
Den enda i vars famn
utsläckes ledans lågor –
en trygg och fjärran hamn.