Nasheim Solens Vemod 1. En Nyckel Till Drömmars Grind Förlorad i intet. I drömlös sömn och ändlösa kval och ingen ro kommer, och ingen klarhet kommer. Och besten som sargar mitt inre, vrider och vänder mitt hjärta till gråt är inte av denna värld, är inte av er värld. Och apatins grå töcken är luften som ni andas, och en enda värme, en kvävande och enda värme. inom mig vaknar döden, river upp min själ och släpper in tomheten. Öppna mitt hjärta. Slit min kropp itu. Släpp mig fri. Ta mig hem. Ta mig till drömmars grind Det måste finnas en nyckel. Ta mig hem. 2. Jag Fyller Min Bägare Med Tomhet Jag fyller min bägare med tomhet, jag dricker ur fördärvets strömmar, och högtidligen svär jag vid oskuldens grav att mot ljuset aldrig återvända. Kom - se mig då det mörknar. Kom - se, innan mina sista tårar faller i kall jord inte vad jag blev men var Mig är världen alltjämt tidlös, förlorad Jag fyller min bägare med tomhet, andas svavelångor, plågas av etter. Lägger mig dock stillsamt i mänsklighetens grav och sluter mina trötta ögon. Mig är självet än mer formlöst för var dag Jag fyller min bägare med tomhet, jag dricker den torr på min vandring. Vart vägen än leder finns det ingen återvändo. Ingen återvändo. 3. Att Av Ödets Trådar Väva Sorg Alla mina vägar har vittrat till damm, all min förplägnad har ruttnat. Ur källor jag dricker som flödar med gift, mager är själen, uttröttad. Aldrig jag söker mer er levnads fröjder, jag längtar blott efter glömska; och hade er gud mig ett himmelrike lät jag det brinna med jorden. Vad gåvor jag givas av purpur och guld förfalla till trasor och aska. Då världen ler mot mig blir dess skönaste ord blott till löften om fördärv. Krossas mitt hjärta eller bliver till sten slit det då ut ur min kropp Lämna mig livlös vid det rasande hav att långsamt förblöda och dö. Så låt ingenting bli mitt, blott en snårig sal i glömskans skog. Låt intet varda mitt, blott vetskapen om dödens närhet. Min ende och trofaste vän. 4. Vördnad Min trolovade heter Melankoli och hon går med mig i natt Vid min sida målar hon världen mjuk Med ett leende gör hon den mig en gåva Finge jag också gälda med mitt liv vore allt fullbordat. E. Grahn – Everything