Thyrfing Vanagandr 1. Döp dem i eld Döp, döp dem, döp dem i eld, öppna Helheims portar. Döp, döp dem, döp dem i eld, slut mörkrets kåfter igen. Resans ände vid de gömdas hem, djupt under världsträdets rötter. Den plats som ingen har lämnat, det vatten som ingen passerat. Döp, döp dem, döp dem i eld, öppna Helheims portar. Döp, döp dem, döp dem i eld, slut mörkrets kåfter igen. Ålder och farsot har sånt er på färd de strider ni enfaldigt kämpat. Blir ej till ljus högt i ärans sal utan straffdom och kval, vite och evig plåga. Den som slukar kroppar och liv blickar nu ner över världen. Där vindarna från örnars vingar sänder oron ut om natten. Öppna Helheims portar, slut mörkrets kåfter igen. Döp, döp dem, döp dem i eld, öppna Helheims portar. Döp, döp dem, döp dem i eld, slut mörkrets kåfter igen. Döp dem i eld! 2. Undergångens länkar Rovlystna tänder i brinnande kött, sårsvett som droppar mot härden. Regn till att släcka svedande hetta stålet som svalnar från lågande eld. Solvarv i kedjor som rusat förbi, viljan som tämjts av smärta och bojor. Avgrundens lockande lättja och mörker, livsverk som vittrat i ormarnas etter. Fjättrad i tid av de starkaste band likt fenrisulven i väntan på slutet. Med stormen, ur jorden, mot djupet, från undergångens länkar jag bryter mig fri. Från nycker i nornornas väv formades ödet i ett slag. Då anden ferdas mot nya vyer i gryningens sista andetag. Fjättrad i tid av de starkaste band likt fenrisulven i väntan på slutet. Med stormen, ur jorden, mot djupet, från undergångens länkar jag bryter mig fri. Törsten efter gudars saliv och blodet som tappats från den vise. Nu slits härdade segel itu, när vinden pinar ögat och dess syn. Törsten efter gudars saliv och blodet som tappats från den vise. Nu slits härdade segel itu, när vinden pinar ögat och dess syn. Fjättrad i tid av de starkaste band likt fenrisulven i väntan på slutet. Med stormen, ur jorden, mot djupet, från undergångens länkar jag bryter mig fri. Jag bryter, jag bryter, jag bryter, undergångens länkar jag bryter mig fri. 3. Rötter Så vind, skörda storm ... i onådens år Solnedgång Bär gravars ris Allt skall leva Så länge vi minns Med rötter i jorden Från runa till ruin På gamla vingar Från vagga till grav Två steg mot skymning Ätt mot gryning Talgdanken har brunnit ner Så vind, skörda storm Rötter Vi kom ensamma men lämna som många Där fejd en gång har söndrat Osämjans lie svept Tyd din egen gåta Olycksöden Livstrådar Ta ett gisselslag Rak i rygg Skuggfolkets räfst Två steg mot skymning Ätt mot gryning Talgdanken har brunnit ner Så vind, skörda storm Rötter Vi kom ensamma men lämna som många 4. Fredlös Få äro de rådliga, föraktade av pöbeln Martyriet kallar mitt namn Replikerar jag bliver jag en träl I mitt eget rike, vilse och håglös Verkar jag i världsalltet Ruinerna av fattningsgåvans Forna vanföreställning Bringar sin digra enslighet Hellre jag verkar i sanningens järtecken Än pinar mig i tvetalan De klaraste av tankar drar svärden Sköldvägg mot tusen pilar från världen När fruktan för bilan drar isär dem Tygla då stormen tills vinden bär oss hem Fredlös ... En tillstädjan om att jag förhända På intet sätt bliva åhörd Mitigerar min liknöjdhet Jordevandringen äro en egеnartad skänk från ovan Som inte en själ tycks hava visdom om De klarastе av tankar drar svärden Sköldvägg mot tusen pilar från världen När fruktan för bilan drar isär dem Tygla då stormen tills vinden bär oss hem Fredlös 5. Järnhand Glödgat järn mot nidingars strupe Ett möte med djupets blottade fasor För de som lämnade sin holmgång När natten åldrades och grånade Bjud dem blott ovett och vanmakt Sänk dina klor i gemenskapens välde Rasera denna vittrande gravhög Och sprid hövdingars aska i vinden Längst in i mörkret skall jag värja mitt liv Det mörker jag styr med järnhand Må de aldrig få utplåna min själ Den ska värnas till de sista av dagar Då gudar och människors frände Vandrat sina sista nio steg När ormen slutligen har segrat Och sluter sina käftar från djupet Längst in i mörkret skall jag värja mitt liv Det mörker jag styr med järnhand Må de aldrig få utplåna min själ Den ska värnas till de sista av dagar De som stå kvar i sista linjеn Bjuder jag nu att storma mitt fäste Lämna ödemarkеns hunger Och nattens förlamande kyla Längst in i mörkret skall jag värja mitt liv Det mörker jag styr med järnhand Må de aldrig få utplåna min själ Den ska värnas till de sista av dagar ... det mörker jag styr med järnhand ... det ska värnas till de sista av dagar 6. Håg och minne För evigt äro de samman För alltid i visdom och härnad Med hopp för själ och tanke Bryter tjäle i frusen mark Min håg och mitt minne ... Kedjor smidda att vittra Vilande i damm och aska Tills fä och fränder dö Gudars skymning falla Min håg och mitt minne Flyger nu ut över världen Där tronar högt mitt sinne Segerns sal skall öppnas Ett öde svartare än sot Hur lätt dör inte sanningen I kamp med näbbar och klor Hur livskraftig är inte lögnen Min håg och mitt minne Flyger nu ut över världen Där tronar högt mitt sinne Segerns sal skall öppnas 7. Träldomsord På vandring i forntid och minneslund I takt med skyarnas hammarslag Mödorna klädda i avskyns skrud Redo att offras i gravbålets lågor De rättslösas strävan Mot uppdiktad livegendom Evig vinter Hör dessa träldomsord Min frihet är min att återta Er frihet är er att erövra Det värv jag samlar är blott mitt liv Under stålets makt jag tjänar De rättslösas strävan Mot uppdiktad livegendom Evig vinter Hör dessa träldomsord Jag är din dom ... ödet är jag Krampande leder och torkade strupar Jag är din dom ... ödet är jag Det fält där jag stridit får bli min grav Jag är din dom ... ödet är jag Ålderdomens räddning är stupet Jag är din dom ... ödet är jag Jag följer stjärnorna De rättslösas strävan Mot uppdiktad livegendom Evig vinter Hör dessa träldomsord 8. Jordafärd Ngen låga, ingen glöd Inget ... inget liv när intet blir allt ... ta mig hem ... bär mig iväg ... ... ta mig hem ... bär mig iväg ... Inre kakafoni av kaos som sakta tonas ut Likt en svanesång, ljuder hornen av död och själslig förlust ... ta mig hem ... bär mig iväg ... ... ta mig hem ... bär mig iväg ... Ge efter ... ge vika ... ge upp ... Först förlorades kampen om glädje Förväntningars visa dränktes därefter Så även minnenas värme Känslan av flamman som slocknar Slutligen så dog allt hopp Jordafärd ... slukad ... ta mig hem ... bär mig iväg Jordafärd ... slukad ... ta mig hem ... bär mig iväg