Yggdrasil Vedergällning 1. Oskorei När natten är som mörkast I midvinterns högtid När vintern är som kallast På årets längsta natta Sedan urminnes tider I midvinternattens vaka Ett spöklikt tåg kan höras Då det rör sig genom natten Framåt Odens söner! Ni som återuppstod från de döda Fria från dödens bojor Färdas i natten med hornen höjda Ryttarna mäktigt vrålar En högtidsstund i ölets rus När natten har lagt sig över hembygden Vid årets mörkaste tid När kälen ligger hård i marken Och snön lyser upp med sitt sken Vi rider ut i natten Likt vålnader till häst Härledda av Oden, Enögd, stor och vis Vårt fackeltåg nu rör sig Med vinden emot byn Vi sätter skräck i fjällbygdens trakt Vi bränner deras gårdar Och stjäl deras djur Ett offerblot i gudarnas namn 2. Vedergällning 'Jag viger mitt liv åt rättvisans kall' I vrede och sorg han svoro sin ed Vid färdernes gravar han spillde sitt blod för att segla de högstämda orden Enöga skådade ner på den man Som till hämnden den bittra sig lovat Han skänkte sin makt till hämnarens svärd För priset som alltid betalas Jagad av ångest och plikttrogenhet Han tråget strävar framåt sitt mål Tungsinnets svärta färgar hans lynne Men hoppet om själafrid brinner ännu Åren nu går för Allfaders kämpe Hans faders baneman alltjämt gäckar Men vid åsen den gröna han äntligen ser Att Oden hans hämnd honom skänker Han stöter sitt svärd i fiendens bröst En tomhet sig sprider i den edsvurnes kropp Ej frid i själen, ej lugn i sinnet Han känner nu hoppet brinna ut Hämnden var bitter, kall is sin grav Ett bortkastat liv i Midgårds famn I stridens hetta, pilen slår hem Och han sågo valkyrians vackra gestalt Mot Odens hall, hans sista ritt Hans tapperhet lösen för färden Vedergällning släckte ej törsten Den stillade inte sorgen men Bland enhörjars lag han mjödet njuter Och i Allfaders sällskap han fann sin ro 3. Vitterdimmorna Vita barrskogars dystra fägn I skymningsdräkt sveper min syn På fjällkrönets vitklädda tak jag står Blickar ner över kvällningens dimmor Sakta, så sakta nu tussmörkrets slöjor Över nordlandets enslighet smyga Förmörkar var blick i fimbultraktens hägn Och stilla mig vaggar till ro I nordrönt skymningsland Fråmat jag strävar Beskådar vitterdimmors skådespel En lek som dalgångens vagga glömmer Stillsamt smeker en bris över ås Uppmot bergstoppsens karga häll Ståtande furor mot molnen vänder Vid vindpinad ödemarks gräns När kvällning fallen över fjälltopp kal Höglandets ljunghed av dimslöjör täcks Ljuset falnar i skymningen sval Och dagerns lågor av fjällvinden släcks 4. Ekot av skogens sång När mörkret faller över bygden Rädder vi för nattens fång Gömmer oss för mörkret och vi Sover hela natten Iång Men när mänskorna sig gömmer Älvadansen tar sin gàng Dansar över sjö och slätt Till tonerna av skogens sång Vinden susar genom löven Regnet piskar träd och sten Upplyft máne vakar över Skogen med sitt milda sken Dímmor samlas och förenas Över sjö och naken mark Mystiskt bildar vita kroppar I sin dans vid skogens park Hör du ekot av skogens sång Av skogens sång, ännu ej förbi Där älvorna dansar natten lång Ja natten làng till dess melodi Sjunger om det som komma skall Som komma skall, under tidens tand Viskar om kristendomens fall Den vites fall i vårt hednaland Vite krist kan sova bort sin tid Som rinner ut i sand Tánder Iågan i vårt sinne Rämnar under tidens tand Så de vaknar upp ur dvalan Hednahjärtan står i brand Reser sig mot fienden Och kämpar för sitt hednaland När mörkret faller över bygden Rädder vi för nattens fång Gömmer oss för mörkret och vi Sover hela natten lång Men när mänskorna sig gömmer Älvadansen tar sin gäng Dansar över sjö och slätt Till tonerna av skogens sång 5. Svälttider I höststormens vrål på nordlänt äng Nu skörden vissnar ned mot mark I matbristen boskapen fälles Ty endast skinn på benen finns För trötta ögon och tomma bukar Ingen tröst i sikte synes När kalla vindar biter Och vintern närmar sig Barnaskrik och hustruns gråt Som knivar i hjärtat hans skär På fältet en vissnande stängel står Ett gudars hån mot en själatrött man Byar tömmes på levande folk Tysta fönster i natten skrika I ett sista försök nu mänskor kämpa Mot hungerns och hopplöshetens grepp Snön har fallit över tysta landskap Inga eldar i landet brinner Inga människor på heden synas Endast vargens yl i fjärran hörs Ska vi aldrig mätta bliva? Må vi aldrig våren se? 6. Valkyria Gryningen kommen, skyggorna lyfta Solen har inlett sin dagsfärd Manskapet samlat, resan den stundar En magisk förväntan i luften Med vapen i bältet och stridlust i sinnet De påböjar resan den långa Oviss är färden, men målet i fjärran Lockar om skatter och ära Men osämja råder i ledet När mödan blir stor När farorna bliver för tunga De tappar sitt mod När spjutet slår ner i hans sida Hans svansång den lyder: För mig hemåt igen, Valkyria Öppna porten och låt mig passera I en hiskelig värld, låt mig finna Vägen till det som har gått förlorat Nu ledet har brustit, magin gått förlorad Skymningen börjar sitt intåg Men minnet finns kvar, av den tid som var Hör hans svansång, den lyder: För mig hemåt igen, Valkyria Öppna porten och låt mig passera I en hiskelig värld, låt mig finna Vägen till det som har gått förlorat 7. Storm Isande frostvind i märgen biter Vinterstorm härjar i istidsland I tid då solen sig aldrig visar Grå är himlen av stormblåsten täckt Det härdade berglandsfolk nu flyttar sin boning Bort från slättens oskyddade mark Böjda mot vinden de strävar framåt Vargavintern närmar sig I grottöppningsgapen sjunger vinden En tyst sorgesång till sommarlust Mäktiga bergstoppar hukar under Vädrets vita vintermakt 8. Sorg Hans sinne tynges av sorgen hans stor Sedan männen livet hans tagit Borta är kvinnan som voro hans ljus Försvunnen frå dagerns bleke Han går över äng, förföljd av sin sorg Försjunken i tankens ångest Sakta han falnar, en låga som dör En låga som för länge sen svalnat Han strövar mot skogen, mot bergens prakt över frostpinad hed han följes Hem till landet, hans födelses plats Så långt bort från byarnas ljus