Finntroll Vredesvävd 1. Väktaren 2. Att döda med en sten Att döda med en sten Från snårens och trädens mörkaste skugga Jag smyga fram för att dödligt hugga Han hör mig löpa, skräna då jag rusa Hat, blod, ilska i öron brusa Ögon vidgas, i vrede knogar vitna En dödskamp nu börjat mellan själar slitna Dödskamp! Kroppar möts hatfullt i gryningens glöd Lukten av svett, rädsla, förakt och död Vi brottas vi strypa, klösa, falla Dödskamp över rötter i leran kalla Glömskan höljt, var jag ond eller god Jag biter en arm, smaken av blod I hettan av strid mitt blod nu rinna Han skriker sin seger, min hand då finna Den vassa stenen med ädel form Hämndens gud för mig där lade Ta mig, höj mig Slå den sade Ta mig, höj mig Slå den sade Så börjar nu hans straff, mitt öde Krasar skallen, stenen röde Genom en ridå av flammor allting vända När jag nu honom till avgrunden sända Ögon fyllda av förlust så bleka Döden jag kallar utan att tveka 3. Ormfolk I svart och grått ett hackigt mönster Solen skiftar, i konturen fönster Budskap, stigar till de andras värld Upp på ytan den visar sig I dess former de betrakta mig Blixtens barn då hittat hem Beundra nu dess sanningstecken De svarta, grå och vita strecken Man kan ju där kort beskåda Jublande kalla på dem som råda Blicka in, se och höra Gudar, världar, visdom röra Se i formen, jordens, skyars dans En stund av enighet och starkaste trans Ormfolk... Ormfolk! Den som vill oss äga, dig alltid hatat Då vi så envist dig, ristat, skrapat Munnar talt, i eoner de sjungit Evigheten genom oss då rungit Det glömda höljt, dolt i sång Du alltid pekat mot solens gång Ur avgrundsmörker i ljus beklätt Då vi gått vilse du visat oss rätt Du bitit oss genom tiders flod Vi har din ära i vårt blod Ditt söta gift i mig strömma, brusa Likt viskan som i löven susa Vi är ditt folk, du vår flamma Den plats vi kommit från, den är den samma Ormens form och gudars sätt O du mäktiga ande av jordens ätt Ormfolk!... Vi är mordfolk!... Vi är ditt folk, du vår flamma Den plats vi kommit från, den är den samma Ormens form och gudars sätt O du mäktiga ande av jordens ätt Ormfolk! Vi är ormfolk! 4. Grenars väg Då andar visat mig en grenars väg Upp längs stammen av världars träd Såg människans födsel och rasers död En sång ur roten så här den löd: "Vi är inte de första som gått Inte de sista som jorden sått Ur forntids dunkel lät trädets kväde Nu nådde den mig i all sin vrede" Människobarn Se dig om i skuggors land Människobarn Sveket kan komma från broderns hand Fåglar jag såg längs fornträdets kvistar Vassa näbbar, mina lemmar ristar De flockas, hopas, skräna Livsblod stammens fåror rena Roten törstig, mitt blod nu dricka Andars mun en sanning skicka: "Vi är inte de första som gått Inte de sista som jorden sått Ur forntids dunkel lät trädets kväde Nu nådde den mig i all sin vrede" Människobarn Se dig om i skuggors land Människobarn Sveket kan komma från broderns hand Då andar visat mig en grenars väg Upp längs stammen av världars träd Såg människans födsel och rasers död En sång ur roten så här den löd: "Vi är inte de första som gått Inte de sista som jorden sått Ur forntids dunkel lät trädets kväde Nu nådde den mig i all sin vrede I all sin vrede" 5. Forsen Forsen! Fingrar bleka klösa laven, slita De sprättar, river, blottar sten och klippa Naglar svarta i spillror tärs, slipas loss När han dyker in i mönstret, stenens svarta fors Han gräver ner mot bergets kärna Han slinker in i springor, halkar Isande vatten han ur sprickor dricka Kalk och järn från stenar slicka Vid en strand så kall och dunkel Årtusenden den resande vilat Djupt i hålor utan endaste ljus Blott ett ljud, den svarta forsens brus Han vadar i skenet av underjords eld Den djupa floden, den ha ingen källa När tiden tappat sin lögnfyllda gång Ses en vandring i visdom oändligt lång Vid en strand så kall och dunkel Årtusenden den resande vilat Djupt i hålor utan endaste ljus Blott ett ljud, den svarta forsens brus Forsens brus! Framför ses en skugga längs vattnet vandra En rygg så tärd och böjd av kunskap Då han nu den andre i djupet fått fatt Med sig själv han då vid forsen satt... 6. Vid häxans härd Jag låg på jord så svart, så kall Vid en sprakande eld, vid häxans härd Drycken jag svalt, den stank av död Vid en sprakande eld, min första färd Min kropp då skingrats Kött och ben Min skalle i vatten Sköljdes ren I eldens dans hon djuren härmat Snart ur skuggor andar svärmat En het våg min själ nu klöste Då visdomsandar mig upplöste I en ström av mörker och kyla En evighet mitt sinne låg Utan kropp, utan vilja En annan verklighet då jag såg Min kropp då skingrats Kött och ben Min skalle i vatten Sköljdes ren När jag återvänt jag fördes samman Kropp och själ nu blivit ett Med tankar djupa och visa dåd Ty sanningsgåtan jag nu sett När jag återvänt jag fördes samman Kropp och själ nu blivit ett Med tankar djupa och visa dåd Ty sanningsgåtan jag nu sett Min kropp då skingrats Kött och ben Min skalle i vatten Sköljdes ren Ord kan ej förtälja Bilder intet förklara Häxans eld och en första natt Då jag hört andar tala 7. Myren Ett träsk en sumpmark så långt så ändlöst Mina ögon kan ej tro Fötter sjunka i gräsligt vatten Knän nu täckas, skjortan suga Kylan sprids, långsam svart Torven tung, ingen värme När foten stiga, vinden bita Kölden tvingar foten åter ner Ingen fast mark finns att skåda Dessa mörka vatten mig nu täckt Myr och mossa och köld här råda Den klibbar fast i andens dräkt Gråa träd, torra döda Kvistar gamla stretar upp Som stilla blixtar mot skyn här ritas De står, betraktar då jag vandrar förbi När jag nu nått kärrets kärna Kan ej mera finna vägen bort Ingen stig hemåt att hitta De döda träden stirra blott Till sist jag tar min yxa Lyfter blicken i förakt Vita kvistar, grå bark den tuggar, spräcker Jag fäller dem i den gröna mossan så våta Mäktiga pålverk ur träsket stiger, visar sin form En sista flamma fyller min kropp Med den bygger jag mitt bleka hus Yxa och man nu äntligen vila Här står att ses en praktfull borg Med torn av stockar eviga, hårda Som nu stigit ur myrens sorg Här står att ses en praktfull borg Stockar som nu stigit ur myrens sorg 8. Stjärnors mjöd Djupt i skogen fränder samlats Mjöd av stjärnestoft vi bryggt Runt mig alla festa, drömma Denna syn jag aldrig glömma I regnet jag såg den komma Den steg så långsamt ur tjärnens djup Ett vått ljud, suckande tungt Spretande, knotig och grå Alger och vatten, lera och slamm Tjärnens smuts från vidundret rann Det var kanske en fot, en extremitet Som i mossan slappt då trampat I skymning ett dussin ögon tändes Ofattbar kyla dessa blickar spred Formen ohygglig, en sanslös kontur Dess gälar fladdra, i munnar det vina Klagande sorgfyllt sin avbrutna dvala En raspig ton från dess halsar steg Alger och vatten, lera och slamm Tjärnens smuts från vidundret rann Förbannelser i dess läte kvida I mina öron, i mina minnen de svida Besten denna mig på flykt då tvingat Jag löpte vilt genom skog och snår Dess mardrömsläte i skuggor klingat Gnolat, viskat, hånat mina sår Slingrande armar överallt de räckas Den mörka jätten endast jag sett Skepnaden evigt mot stjärnor sträckas Guden ur djupet och bortom allt vett Alger och vatten, lera och slamm Tjärnens smuts från vidundret rann Kunde ej trotsa, rädslan då vann Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang Djupt i skogen fränder samlats Mjöd av stjärnestoft vi bryggt Runt mig alla festa, drömma Denna syn jag aldrig glömma Alger och vatten, lera och slamm Tjärnens smuts från vidundret rann Kunde ej trotsa, rädslan då vann Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang 9. Mask Ur jordens mörkaste vrån du krypa Gömd från allt som i ljuset vågat visa sig Glömd och dold du ligga och vänta På en stund då allt är förlorat Då svek och ångest på ytan stiga Du kräla upp ur ditt smuts och hat En mask du är ur tidlös kyla En larv av mörker, i dess falska form Nu timmen har kommit för att krypa fram Med iver du lukta på ditt offerlamm Lögnaren med sin utsträckta arm Bedragaren ur alltets tarm Förtärande ande som spyr falska ord I en litani av ondska, hat och mord Dina dåd fördärvet hit nu bringar Som tänder vassa i otaliga ringar Glupskt du tuggat, gnagat, malt Ett avskum ur mörkret, blött och halt Förfärligt väsen med mänsklig skugga Med hunger ändlös du själar tugga Nu timmen har kommit för dig att krypa fram Med iver du lukta på ditt offerlamm Lögnaren med sin utsträckta arm Bedragaren från alltets tarm Nu sprider du din bittra säd Vandrar vidare i släkters led I avskred och vrede, din sort ju frodas För du blir tusen i en hatande hjärna Du ditt odjur från ondskans kärna 10. Ylaren Fylld av rödaste vrede och eld Mitt skinn nu spruckit, slitits Vreds så avigt, då hungern kom Det gråaste vargaskinn nu mig beklätt Först jag jagat, följt och nosat Sprungit vilt över rot och sten Jaktens hets allt som funnits Den fyllt mitt hjärta, översvämmat min själ Ylaren! Ylaren! Ylaren! Ylaren! Ylaren! Ylaren! En ragg nu täckts av blod och flisa Då kött nu visats måneljus Ulvkäft druckit den mörka floden Som ur ådror sköljt, skummat fram Ylaren! Ylaren! Ylaren! Ylaren! Ylaren! Var den än ylar, den fruktan sår En tjärn så kall i mörkret jag funnit Dess vattens svalkande på tungan salt En tjärn så kall i mörkret jag funnit Dess vattens svalkande på tungan salt Vid rodnad vakna jag hungern sinad Vid mörkrets tjärn vid världars kant Jag ylat, jag ätit glupskt jag slukat Döljer mig i lammens flock Ylären! Ylaren löper, den törstar rött Ylaren äter ande och kött Ylaren smyga bland kvistar och snår Var den än ylar, den fruktan sår Ylaren löper, den törstar rött Ylaren äter ande och kött Ylaren smyga bland kvistar och snår Var den än ylar, den fruktan sår 11. Outro