Vintersorg
Naturbål
1. Ur Aska Och Sot
Svart och grå står hela panoramavyn
Härjad av vilt spraksken allena
Frigjord värme har seglat mot skyn
Och aska iscensatt en ny arena
Dramat gick ifrån rasande inferno till en stillhetsö
Kvar står blott hällars skröpliga lekamen
Förbränningsrester göder nytt frö,
En livskraft styrd utav tidsramen
Ur grå aska och svart sot
Skapas en ny värld på ödslig mo
Näring till frö och rot
Som genomvakade har börjat spira och gro
Ur grå aska och svart sot
Smyckas området i rik kulör
Och draperar mon vid alpens fot,
Växtligheten är tidlös illustratör
Paradiset som blev till stoft
Spelar åter på naturens klangfulla strängar
Nektarkalken tömmer sin doft
Över snårskog och blomsterängar
Av marken, dagg och slöjregn dricks
Landskapet reser sig upp likt fågel Fenix
2. Överallt Och Ingenstans
Skrän och ylande i ljudlig relation
Faunan rörs mellan fur och gran
Sorl från fjärran ljudkollision
Nu träffar örats membran
Blicken flyr då mot rymdens svarta snår,
En dalande stjärna stänger ögonlocken
Och spinner bilder för ett inre ljusår
Där nebulosor iförs svepningsrocken
Överallt och ingenstans
En allestädes ordonnans
Ej skönjbar början med sluten krans
Överallt och ingenstans
Av planmässighetens väldiga kontur
Allt läggs till allt och bildar ett världsallt
Av solars explosiva eld, arkitektur
Som förenar Jupiters månar och havets salt
Glitterstänk sprids med Saturnus ringar
Runt en till synes statisk koloss
Lyser med ett irrsken som förgängligheten bevingar,
Bildar vintergatans gyllene bloss
3. En Blixt Från Klar Himmel
Åskvigg slår mot regnblöt bark
Jordströmmar antänder sedan roten
Fåror har plöjts likt vidsträckt odlingsmark
Av källan som slungar ut eldkloten
Det rullas ut en brokig linda
Med verkning att förblinda
Tills ett naturbål brinner med ljudlig signatur
Därefter ligger skogen som förkolnade rester
Mot nattens fond en brandgul kontur,
Ett dramatiskt skådespel som lystiden befäster
Naturbålets magi
Skänker liv till drömbilders värld
Från åskvädrets logi
Och följer luftströmmars färd
Naturbålets empiri
Är ett starkt men förgängligt sken
Likt trolldom och signeri,
Vaknar nästa blossande fenomen
Irrbloss som självantänds, likt nattens kristaller
Och lågar över myr och hed
Där som det stilla står, förmultnar och faller
Som blixtnedslagets efterled
På den ljungbevuxna heden, en lägereld
För att värma de som i drömmar satt
Där "Yggdrasil" ligger av elmseld fälld
Och tanken färdas i evignatt
4. Lågornas Rov
En löpbrand sprids över markvegetation
Sakta, metodiskt gör den sin räd
Vinden andas lätt i respiration
Över döda kvistar, mossa och träd
En glödbrand pyr i torv och rötter
Omringar artfattig djurvärld
Likt den eld som värmt händer och fötter
När vinterköld lägrat hem och härd
Tallheden blir nu lågornas rov
Ännu en gång skall den renas
Där bränder vårdat furuskogen grov,
Torrmark och gnista förenas
Tallheden blir nu lågornas rov
Spridningsfarten forcerar
Furorna när dock ej brandens behov
Blott dessas tjocka bark decimeras
Instabil luftmassa, turbulent pelarrök
Lägrar nejden och vår biosfär
Lågorna slocknar efter otaliga rymningsförsök
Då vandringsleden till sist blir en barriär
Och tämjer den väderlek som branden vecklat ut
Ett återträde för var timme och minut
5. Rymdens Brinnande Öar
Rymdens övärld med kobbar och skär
Omvärvs av nebulosornas dans
Vårt upphov har ritat dess karta och sfär
Vi simmar i havet av dess förtrollande strålglans
Djupsinniga funderingar som ej ryms på jorden
Från fäders skuggor de sakta vandra
Stjärnors mystik ledsagar orden
Där orakel och teori träffar varandra
Rymdens brinnande öar
Lyser upp vår väg genom tid och rum
Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar,
Livets palett i universum
Rymdens brinnande öar
Kastar ut en eld med ljusvågors svall.
Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar,
Mot en fond så mörk, stum och kall
Ett skådetorn mot evighetens kretsar,
Ögat vilar i stjärnors läger
Likt ett fackeltåg från avlägsna himlaspetsar
Som tecknar vad ljuset äger
Meteoriter lockar arkeolog och astronom,
Det som fallit från fjärran firmament
Ett spår av universums axiom
Samlas i jordlagrens sediment
6. Natten Visste Vad Skymningen Såg
Jag välkomnas till ett aftonland
Med prunkande skyar österut,
Omringad av kvällningens purpurbrand
Från sekelbörjan till sekelslut
Om jag vågar mig genom dunklets portal,
En vandring där skuggor ruva
Längs sluttningsmyr och sprickdal
Flyr ljuset som en skrämd duva
Natten visste vas skymningen såg
Att mörkret skall kväsa dagerns gemål
Och måla solskivans epilog
När aftonstjärnan tänder sitt magiska bål
Ur dagsljusets boja tussmörkret ilar
I en del av ett kosmiskt arrangemang.
Där filosofin avfyrar påfordrade pilar
Men tronas av myters trolska efterklang
Bland skogens skrudar har jag vilseletts
Av kvällssolens sista strimma
Som lagt till rygga dygnets krets
Och lagt i mina händer en ödestimma
Dock hjälper månen till att leda banden
När mörkret seglar med känslornas svallvåg
Ljuset har välts över himlaranden
Ty natten visste vad skymningen såg.
7. Elddraken
Osande svaveldoft från stigande motlut
Marken vibrerar av en inre resonans
Jordskorpan spricker, ett bål vältras ut
Likt ett sagomonster som virar ut sin flammande svans
Elddraken vaknar ur bergets djup,
Vulkanen som sovit i sekler många
Nu sprutar sitt brinnande blod över raviner och stup,
Och frustar med rök och ånga
En eldstorm tillsammans med sten och aska
Svallar nedför bergssluttningen, mot dess kanjon
Ur gapet: som en ande ur flaska
Strömmar lavaflödet i mångskiftad aktion
Andedräkten: vulkanaskan, täcker och kväver allt i sin bana
Från magsäcken: magmakammarens huldade tron
Giftiga gasmoln svävar över momentana
Eldögon från hettande drakbon
Tills eldtungor krälar ner i sin krater
Tillbaka till urbergets mecenater
8. Urdarmåne
Över fjällryggen syns en halvmåne vågrätt
Den lyser inöver skogsfolkens palissader
Förskräckelsens tid nu belägrar denna ätt
Som irrar mellan folktrons pelarrader
Månens fasaväckande skimmer strös
Där vintern länge låg och frös
Nu, upplyst av uråldrig skräckfantom,
Ett tankeväsen, ett idiom
Urdarmåne varslar om farsot,
Elände, jämmer och nöd
Mot dess trollkraft finns ingen bot
Allena erbarmlighet i överflöd
Dess betydelse är av historia instiftad
Till ett världstungt och drabbande ok
Idyllen blir nu raskt förgiftad
Och sjunger till hjärtats svartkonstbok
Likt en klotblixt slungas känslor mellan klippväggars borg
Och härdas av spekulationens brio
Där glädjerus omformats till enväldig sorg
Och förtvivlans makt är legio
9. Själ I Flamma
Bergens kraftfullhet slår an en förveten ton
Och inspirationens eld är i brännande fas
Utan räckvidd för sans och reson,
Markernas ångor försätter känslor i extas
Själ i flamma
En tillstyrkan skänkt ifrån fjällvärldens trakt
Bilder som sinnet skall anamma,
Sprungna ur makrokosmisk makt
Själ i flamma
Uppslukad i en närhet där trädgräns står vakt
Dock hindrad av elementens plågsamma
Begränsning, att utforska hela dess prakt
Intryck söker sitt mentala kartotek,
Druckna av tankfullhetens källa
Medan känslorna tävlar i en kämpalek
Som svävar mot det spirituella
Förbrunnen ligger medvetandets värld
Men väcks till dans av arladroppen
En kraft som alstras i ingivelsens offerhärd
Och pulserar sedan ut i kroppen
Vintersorg – Vocals, Guitars (rhythm, lead, acoustic), Keyboards, Effects, Programming
Mattias Marklund – Guitars (rhythm), Guitars (lead)
Lyrics in plain text format
